Han rycker små vilsna trådar
ur strumpan han bär på sin fot,
trådar som flyr från ett tomrum
mot huden som de vilar emot.

Hans läppar ler åt ett samband
som någon annan säkert sett förr
hur hålet som pryder hans strumpa
bär likhet med en uppbruten dörr.

Alla dessa ovälkomna gäster
som sprungit genom dörrar i hans liv
och trampat på vårdslöst slängda drömmar
med blinda och inskränkta kliv.

Han som en gång hade öppna sinnen
fick inte blinda fotspår att försvinna,
så han låste sig själv till ett fotspår
och nyckeln stod ingenstans att finna.

Så tänkte en bruten man,
en halvdöd fisk i sitt nät,
hans tillbakablick, ännu en tråd
som han fogar till sitt stora tankenät.

Han upphör att leka med trådar,
och man skymtar en väderbiten häl
när han greppar den kärleksfulla handen
vars ägare bröt upp hans själ.