Flickan trodde att hon hade sett allt; att hon kände till sin omgivning och allt som någonsin skulle kunna komma att ske. Det fanns inga nyheter och det fanns inga behag. Hon visste att hon skulle dö, men det gjorde henne ingenting. Hon skulle vandra in i glasslottet och där skulle hon, lika genomskinlig som väggarna, flyta ihop och försvinna och bli till luft. Bara vila en stund. Hon orkade inte leka med de andra barnen längre. Det blev inget mer. Det fick det inte.

Omringad av ljud från alla håll och kanter. Hon flög. Hon svävade längre och längre bort. Det var vad hon ville. För många pojkar, för många män och för många kroppar inuti hennes egen. Den var så skör. Hon klarade det inte.

Himlen var svart, men den brukade alltid vara blå. Hon älskade den blå himlen. Rösterna ekade allt högre men de sa henne ingenting. Det var bara tomt och på samma sätt som de ekade runtomkring henne, ekade de inombords. Natten brukade vara svart, men nu var den bara kall. Hon skrattade ivrigt åt sin egen, eviga tonårsångest och alltför högt ställda moral samtidigt som hon dyrkade samma naivitet hos andra. Ångest, pina och en romantisk död; gärna helt ensam och osörjd; så pretentiöst som någonsin möjligt.

Flickan skrattade tills hon grät.

Hon slöt sina ögon, somnade och blev till jord.