Du mosar ett päron mot din grannes tinning. Jag talar med droskans avbild mot branten där kopparn växer. Du binder en bok runt min fot, i en minut skälver jag, det dröjer innan kannan töms. Saften rinner efter kindernas mjuka krans, nu mitt bland barnen på förmiddagens brofäste. I affären ser du att gässen anlänt, en skymt av en mössa du känner. Yoghurten välts ut på parketten och ingen skriker åt det. Men visst domnar käken efter lunchens utpost, visst kommer gamla damer och plockar bryn i trappan. Vi vill alla att svanarna ska luta sina halsar mot varandra, att bli tagna mitt i allvarets rörelse. Det minsta bidraget fastar alltid i fållarna. Mig förlåter dom inte förrän ljuset glesnat, druvan utplånats. I metallburkar låg bitar av metall. Det fastnade som svansar klipper till. I kortlekens ask har du satt ditt snus som bleks, ju mer du andas desto mindre finns kvar till farbröderna i hörnet. De tittar och nickar, delar kepsarna på mitten, drar i strumpans resår. Du förstår nu att linjerna alltid korsat varandra i smyg. Att skikten med färg blandar sig med krutet i buken. När allt spills glider också du ner på mattan, den är inte nog mjuk för dig. Du höjs över fransens kant likt en fästning. De åkte kanalbåt förbi tyskarnas sikten. I mars känner du hur snön sluts innan tröjan tagits av. I plommonfärgade paraplyer kom de alla från stranden, de väckte mödrar och söner. De plågor som växer bland alger sägs vara farliga, där kan en tigerhaj sova för gott, en fiskgjuse dyka för alltid.