1.
Inte ett enda café. Inte en egen skriven rad. Dagarna går. Solen skiner. Regnet faller. Klockan tickar. Alla tankar som rusar. Tankar som tänks. Känslor som bildas. Bilder som skapas. Ändå. Inte ett enda eget ord.
Tiden som skulle vara hennes egen är uppslukad av framtiden. Av det som ska komma. Det man inte vet kommer hända. Det man i fantasin hittar på. Spekulerar. Inte uppslukad av det som är. Det hon lovat sig själv. Nuet. Nu. Vara här just nu.
Inte en av bilderna finns på papper. De målas omsorgsfullt ivrigt i hjärnan och flyr som jagade vildar utan skuggor. Hela framtiden, där hon befinner sig i nuet, försvinner innan hon varit där. Hjärtat slår fort. Vilan uteblir. Tröttheten tränger på. I städernas stad.
Det är också det. Städernas stad. Alla krav. Förväntningar. Osynliga krav som diktas av henne. Av andra. Det som måste ske. Allt fantastiskt som ska upplevas. All tid hon har. Att andas in atmosfären. Bli ett. Men hon andas bara ut. Puttar andningen framåt. In i framtiden. Sirenerna är det enda som håller vad de lovar. Där infrias alla förväntningar.
Hösten har kommit. Också till henne. Där de möts visar vädret 32 grader C. Skyskraporna dämpar vinden. Allt är i lä. Allt står stilla. Hon längtar till det kalla klara krispiga. En vante på en hand. En frostig cykelsadel. Att kunna andas in syre inte värmt av något, inte använt av någon. Att se sjön kallna. Känna stjärnhimlen omfamna. Att andas in. Andas.
2.
Det kommer alltid nya dagar. Om man har tur. Hon har tur. Värmen håller dock i sig. Hon checkar ut från den och in på en hot yogaklass. Från 28 grader C till 40 dito. Helt ologiskt, vilket passar henne. Livet är för många mönster som ska passa. Här svettas hon. Bara. Kopiöst. Klassen vilar med öppna ögon. Inte en chans att fly. Fantasin är på armslångt avstånd. Rätt nära. Men disciplinen är hög. Här är bara nu. Svett och styrka Svett och andning Svett och koncentration Svett och fokusering Svett… nått så jävulskt med svett.
Till kvällen blir det lek. Gladiolus och bubbel. Besök. Besök som flyr hösten. Det första krispet. Den höga luften. Besök ivriga på mötet med Städernas stad. Fnissiga. Upprymda. Hon tar ett glas till. Medan hon väntar. Innan de kommer. Hon hade ju inte tänkt det. Tänkte passa på att passa in.
Hon har inget mål att inte passa in. Hon vill passa in. Men hon gör det inte. Oftast. Men så ibland, plötsligt… tillhör hon. Ibland passar det. Och det är dit hon flyr. Till fantasin. Drömmen. Stunderna det funkat. Längtan efter att passa. Att höra till. Det är en känsla av bomull och lycka. Ballonger som vinkar och ler.
Men vanligtvis är känslan att opassa. En som inte kan anpassa. Inte för att hon inte vill. Hon kan inte. Det tar bara emot. Hårt. Stort. Mäktigt. Känslan att förlora sig…
Ekorren som springer på elledningen mellan lyktstolparna, 10 meter ovanför asfalten i staden bredvid städernas stad, är den anpassad eller opassad? Mitt i solen springer den. Tillsynes ivrig och glad. Hur tänker den? Hon vänder sig efter honom. Hon byter vy. Byter fönster. Glaset går i golvet. Solen står högt. Värmen är tryckande. Airconditionen slår emot henne hårt med sitt vindslag. Hon känner sig som Carola. Kvällen kan börja.

3.
Gråten väntar. Trycker på. Gör sig påmind. Vill bli bekräftad. Bli sedd. Älskad. Hon vågar inte riktigt släppa ut den. Den har väntat så länge. Hon vet inte styrkan av det som komma skall. Det finns ingen redo att trösta. Klarar hon möta den på egen hand?
” Take care of your challenges. Meet them. Beat them”. Yogafröken hojtar ut relationstips. Möt dina utmaningar. I din relation. På mattan. Utanför mattan. Ta hand om dem. Betala för framgången i mötet med det till synes hopplösa. Yogafröken hade lika gärna kunnat sagt ”Do you want fame? Well, right here you are start paying - in swet”. Som hon svettas. Inte fröken. Hon är kall. Men hon. Om svett vore pengar…
Man är inte lycklig för att man är rik. Man är inte lycklig för att man kan svettas. Men det underlättar. Hon köper en ny handduk till yogamattan. Belöning. Röven börjar få en annan form. Belöning. Den slutar inte så högt upp på ryggen nu. Kommer han att se det? Belöning. Tänker han lika ofta på henne som hon på honom? Belöning. Ja, det gör han. Hon har inte frågat. Men. Hon är säker. Leendet sprider sig över halva jordklotet. I verkligheten betyder det inget. Men i fantasin tillåts ytterligare en dag att existera. Att explodera i påhittad tvärsäkerhet. En levande lögn som kontrollerar gråten ännu ett dygn.
4.
Det är som att hon håller i sig. I sig själv. Håller andan. För att inte brisera i något som är hon. Sitt jag. Sitt eget stora jag. Hennes egen frihet. I sin fulla prakt. Rädslan suger tag som ett baksug. Håller kvar. I ett vacuum. Släpper aldrig av fri vilja. Rädslan är för rädd för att släppa taget. Precis som hon. Är. Om gråten.
”Jag tänker att gråten
är jag
är frihet
och mod
och lite läskig.
Det är jag som håller i mig
tror jag” sa hon
och han som sprider leenden över halva jordklotet sa; ”Släpp! Gråt du! Det klarar jag!” Med ens kände hon. Sen dess saknar hon honom. Var dag.

Gråten har hon behållit. Kapslat in. Oförlöst. Liksom rädslan. Ständigt vacuumförpackad. I tryggt förvar men ängslig att upplösas.
Honom har hon också behållit. I hennes verklighet fantasin. På armslångt avstånd. I en känslomässigt lycklig kaosartad symfoni. Disciplinerad. Politisk korrekt. Inte helt oskyldig. Inte närvarande för att trösta och ändå den som tröstar mest.

5.
Nuet är smärtsamt. Och verkligheten. Det är därför hon undviker dem. Om hon inte svettas kopiöst på mattan.
Men igår. Hann inte värja sig. Fann ingen väg framåt. Ingen bakåt. Det blev en lång inandning. En som inte tog slut. Hela höststormen och det kalla vilda grå havet sköljde över henne. Tsunamin. Tog med allt i sin väg. Bitterhet, avundsjuka, brustna illusioner, oinförlivade förväntningar. Tröttheten sög ut den sista energin och bäddade frustrerat ner den i ett elakt skum av vass vilsenhet. Alternativ fanns inte. Stormen slog hög och hårt men på måfå. Odisciplinerad.
Ibland träffade den. Som när han ställde frågan hon länge tänkt på. Den hon inte fått klarhet i. Den hon ständigt försökte få svar på. ”Vad fan gör du här?”. Plötsligt såg han henne. Betraktade henne uppkäftigt och arrogant. Kanske väntade han på ett svar. Han gav henne det själv. ”Åk hem”, sa han. Och det stora grå vilda havet visade henne hela sitt outgrundliga djup.

Här är hon. I nuet. På café. Med en chokladcroissant. En dubbel espresso. Ett fyllt papper. En resväska. Hon drar. Till framtiden. In till fantasin. Där hon är trygg. Där hon får tröst.

På armslångt avstånd, en liten bit ifrån, ligger yogamattan kvar.