Med mina tårar som rinner möter jag passageraren som ska sitta bredvid. 40 mil längs Norrlandskusten. Han har blonda chinos, mörkblå kavaj. Stort armbandsur perfekt synlig efter kavajärmens slut. Skjortan förutsägbart vit och slipsen matchas med näsduken i fickan. Det är marint. Det är vinrött. Det är vitt. Det är randigt. Det är klass. Snoret rinner snart på mig. Jag hör hur jag är på väg att börja snörvla.Jag tänker att jag kanske kan stoppa det genom att försiktigt och osynligt torka av mig på handen. Om jag tittar ut genom fönstret kanske han inte fattar att det är snorblänk han ser på översidan av min hand. Man sitter så nära. Fast det är första klass och man har var sitt armstöd. Vi är i samma ålder. Jag har suttit i solen hela eftermiddagen. Dränkt mig i solsken. Låtit tankarna röra sig fritt. Mött ansikten. Solvärme. Svettats. Njutit. Pratat intensivt med en kär vän. Öga mot öga. Kärleksfullt av den kaliber som två människor som följt varandra under 40 år har möjlighet att vara. Oförställt. Uppriktigt helt. Med syftningen inte vara trasigt. Helt ärligt och innerligt så att man glömmer bort sig själv för att man är mitt i sig. För att man finns i hela sitt potentiella jag med alla förmågor och brister men att det bara är en hel enda skön helhet. Och jag tittar ut genom fönstret när jag lyfter min arm för att hindra snoret att droppa fritt. Jag känner lukten från min kropp. Kroppen som värmts i timmar, inifrån och ut av vänskapsband och solstrålar luktar. Stinker inte. Men luktar. Luktar som en människa som suttit i timmar och njutit av värme från alla håll. Och jag tittar inte ut. Jag tittar in i min armhåla. Det är en ring. Då jag ser det får min medpassagerare den mat han förbeställt för sin resa. Jag åker första klass. Han har stor klocka. Jag har en ring av torkat svett från min armhåla på min skjorta. Han har kavaj. Tårarna tränger ur min tårkanal. Jag kan inte hindra mig från att snörvla. Högt. För om jag inte gör det kommer hela mitt knä vara nersnorat lagom till att han tagit locket av sin förrätt. Så jag gör det. Drar in. Som en femåring. Samtidigt som tårarna väller ut nerför mina solröda kinder. Innan han öppnar locket måste jag ut härifrån. Jag har förstås fönsterbord. Det är förstås bästa platsen. Men han sitter i vägen och jag snorar, gråter och luktar människa och han har kravatt och slips och vi är i samma ålder och jag behöver snyta mig så att jag inte förstör hans middag. Han inser mitt behov innan locket till förrätten tas av. Han plockar ihop sina matpaket, sitt dryckespaket, reser sig, fäller upp bordet och jag tar mig fumligt ut i mittgången och hittar snabbt WC skylten som lyser grön och välkomnande och leder mig rätt. Jag hulkar. Inte avgrundsdjupt. Men jag hulkar. Jag är så ledsen. Jag känner så mycket. Känner så mycket härliga känslor. Känner så sjukt mycket kärlek. För så många fina människor. Och jag vill inte känna mindre. Och jag vill ha mer. Och jag tar mer. Men jag får inte ta mer. För det kostar. Allt har ett pris. Att känna för mycket kärlek har ett pris. Att inte känna kärlek alls ett annat. Att inte få känna allt man känner för en människa fast man inte kan göra något åt att man känner som man gör, har också ett pris. Det finns för mycket kärlek. Så tänker jag när jag sitter på tågdasslocket och glor in i den väldiga spegeln. Finnen vid näsroten har växt av solvärmen. Växt i takt med svettningen under armen? Mascaran är bortgnuggad av tårar av skratt och tårar av ledsamhet under dagens gång. Jag ser in i mina äldre ögon som ser orädda och kloka ut om än något rödgråtna och trötta. De som sett en del fast har än mer att se. Jag gillar dem. Älskar dem. Det är mina fina ögon. De som tillhör mig. De som möter dig, de du möter var gång du ser mig. Mina dörrar. In till min själ. Till mitt djup. Som du berör. Så starkt. Med dina dörrar. Dina fina dörrar. Som tillhör hela fina du. Och så gråten. Över längtan efter dina dörrar och hela den kropp som tillhör dem. Den kropp som inte tillhör mig fastän hela mitt jag på grund av hela ditt jag stundtals är övertygad om att den är min pusselbit. Men att vara någons pusselbit betyder bara att den passar. Inte att den nödvändigtvis används där den ska vara. Så den tar om. Och om. Gråten. Från söder om Arlanda till norr om Uppsala längs rälsen upp över Norrlandskusten sitter en torrsvettig, snorig, något illaluktande människa med alldeles för mycket kärlek omkring sig och gråter sig klar. När andningen känns lång och stadig tar jag snorpapper med mig som jag hoppas ska räcka till Gävle, reser mig, sträcker mig, ser mig, andas och kliver ut ur tågdasset och går ner i mittgången. Vi är lika gamla. Jag ser hans grå frisyr. Lite stajlad men försiktigt. Med stil. Han ser oroligt bakåt och då han möter mina dörrar som jag vill att du ska öppna resten av mitt liv reser han sig, sträcker till sina blonda chinos och öppnar upp sitt säte så jag kan sätta mig. Jag har glömt bort min eventuella odör frambringad av dagens inre och yttre värme. Tränger mig in och slår mig ner vid min fönsterplats. Jag säger Tack. Han säger Ingen orsak. Jag tittar ut genom mitt fönster. Känner på snorpapperet. Känner mig trygg till Gävle. Jag ser i spegelbilden hur han äntligen öppnar locket till sin förrätt. Han har väntat länge nu. Kanske suckar han ut.