Vi skulle behöva se rakt in
i människan och möta de verkliga.
Låta händerna lämna sina bon.

Röra oss som påfågelögon,
fladdra över världen av ting.
Inte kasta bort alla brev

och låta våra namn bli till hav.
Annars blir vi Grendels mors arm
som skjuter upp ur djupet                                  
och drar dig till botten av oss.

Mina ögon ser inte sig själva
förutom i speglar. I övrigt
är de främlingar för mig,

likt kompasser som förlorat
sin magnetiska nordpol. En gemensam tröst
är att tid bara är tid, en utsträckning
av rummet, och bortom det:

en vildvinsvägg.