sommarens sista nektarinhimmel ger sin avskedsglöd
som en solkysst axel, huden mjuk och len
som skinnet på en mango, tung i handflatan

här i min famn är hennes vikt stadig
här sjunger insekterna i kör med staden nedanför
där sirener tjuter bland skyskraporna
som står raka och kalla i skymningen
och klyver horisontens mjuka silhuett

dess vassa kanter skrämmer mig i halvmörkret
och jag skyr för himlavalvets brinnande aprikos
medan bergen sväljer den hel
jag håller hennes varma kropp hårdare intill mig
livrädd för att släppa taget