Under en ensam promenad i natten,jag mötte två personer av vilkas kroppspråk jag redan på avstånd noterat vad som väntade,varvid jag hälsade på den ene med en pungspark så han skickades till smärtornas rike,medan hans kumpan förberedde sig till nån sorts attack eller nånting,varvid han möttes av en hård högerkrok på vänsterkäken så två kindtänder flög ut ur käften pån,åtföljd av en vänster och en dansk skalle varvid saken var ur världen och de två gossarna låg snällt bredvid varandra i medvetslöshetens land.

Nej ! jag gillar inte våld,inte alls,varken fysiskt eller psykiskt,men ibland har man inget val,när inte vanlig civiliserad diplomati hjälper och då är det ens räddning om man har lite av Neandertalaren i sig.

*