Jag undrar inte över vad Neruda viskade
in i nattens drottning. Vad han sade till saltet
angår inte mig. Hans hand är inte min.
Min uppgift är att lyssna, baka mitt bröd,
kyssa dess panna, ställa ut det på hyllorna. 

Jag ska därför skriva min palimpsest
om och om igen – skrubba bort
och fylla i, skrapa fram och skriva
över. Jag blir tagen på bar gärning
med smulor omkring munnen
då jag följer björnens fotspår
genom skogen och omfamnar den
som min bror. Jag tar emot honom
som det första brödet och eldar
min egen ugn glödgad.

Ser björnspåren som fylls av vatten,
klösmärken på barken, spår
färska och skrämmande,
päls på grenar vittnar om
hur djupt björnen vandrar,
hur lite den fruktar. Jag själv
skakar som en nyfödd i snö.