Vad skall jag likna detta släkte vid?
De liknar barn, som sitter på torgen
och ropar till andra barn:
Vi har spelat flöjt för er, men ni dansade inte.
Vi har sjungit sorgesånger, men ni grät inte.
(Jesus, Matt 12:16-17) 

Jag tar ett ord och tappar det som en blodigel,
ligger livlös, plastpåse. Aningslöst
tar jag ett annat ord och punkterar det
med mina nålar. Ditt ansikte
fruset, ur mungipan rinner saliv
som om du har nya skor och en dam
rör sig högklackat. Bakom ett draperi
skyls oordningen på scenen. 

Vi har glömt våra repliker
på vägen. Spelar ingen roll. Minns inte längre
vem som spelar vem och varför. Sminket
har gått ut i strejk. Shejker och två
sorters thé, samovar och alla kameler
är på lagning. Jag faller av stolen
av trötthet. Behöver ljus. Jag är inte Vlad. 

Här utanför finns det ljus i överflöd
mot väggen där man möter flugor.
Hösttrötta skiner de blått mot den vita väggen.
Scenen ska snart tömmas och städarna går
in och ut som i en stack. Jag är inte Vlad.
Jag är den som låter ridån falla.