Misse tittar alltid sorgset på mig. Hans ögon är trasiga. När jag var liten ville jag mest av allt att han skulle få hela, vackra ögon. Sådana utan repor. Men det blev aldrig av. Misses päls är rufsig och matt. Mellan frambenen är den fortfarande vit. När jag var liten önskade jag att hela han skulle se ut som när han var ny. Idag älskar jag honom mest för de trasiga ögonen och den smutsiga pälsen.

Misse har hål i tassarna. Trampdynorna som var skära en gång, är det inte längre. Och om jag inte visste bättre skulle jag tro att hans röst djupnat och fått en såndär klang som röster får när de varit med om en del. Kurrandet låter lite så, som om det varit med om en del.

I förskolan fick vi i uppgift att rita och berätta om våra favoritgosedjur. Jag tvekade aldrig.

Jag tvekar fortfarande inte utan har bara blivit mer säker. Reporna, ärren och tovorna. Det är de som gör att jag älskar dig, Misse.