Mannen satt naken på en av trädets kraftiga grenar. Vintern var långt liden och löven som i höstas hade prytt trädet låg begravda under ett knähögt snötäckte.
Den kraftiga eken var hundratals år gammal och två män skulle inte förmå att tillsammans sluta sina armar omkring stammen.
Den nakne mannens skägg och hår var fruset. Frost och snöflingor satt i hans ögonbryn.
Hans ögon var vidöppna. Kroppen var blåskiftande och hans stängda läppar var nästan lika intensivt blå som hans ögon. Han hade blicken fäst på oss men satt helt stilla.
Vi hade sett honom på avstånd men när vi försiktigt närmat oss märkte vi att han inte rörde på sig. Han darrade inte ens av kölden.
Vi stod vid trädets fot och iakttog med skamlig nyfikenhet den nakne.
Vi stod där i nästan en minut utan att något hände.
”Han är död” sade jag, som hade misstänkt det sedan jag först sett honom på avstånd.
De andra hade tänkt likadant.

För mig var det första gången jag såg ett lik. Att det skulle vara långt ifrån den sista kunde jag inte ana.

Vi stod där, tre ynglingar i våra bästa år, intill ett träd som bar död frukt.
Vi var handlingsförlamade. Ingen av oss hade väntat sig detta. Vi hade föreställt oss, i värsta fall, en omkullblåst telefonstolpe, men inte ett lik!

Fyra dagars intensiv snöstorm med hårda vindar hade lett till många oplanerade händelser. Bland annat telefonen i stugan, där vi spenderat lovet, utslagen.

Vad fanns det att göra annat än att ringa polisen? Den enda av oss som tänkt tanken att ta med sig en mobiltelefon var Freja som alltid bar den med sig. Men där ute fanns det ingen mottagning, och om det skulle ha varit så väl var mobiltelefonen sedan länge ur funktion på grund av kölden och vätan. Batteriet eller kretskortet måste ha frusit. Inte ens när vi, två dygn senare, hade återhämtat oss och blivit tinade, fungerade mobiltelefonen igen.

Vi stod då att fatta ett beslut. Antingen skulle vi trava den dryga milen hem igen, till stugan i närheten av Mannå, eller så kunde vi fortsätta mot Asplöv och där återse våra föräldrar samt kontakta polisen, förutsatt att någon hade en mobiltelefon eller en dator som fortfarande var funktionsduglig.

Jag var ivrig att få bege mig mot Asplöv där min far borde ha varit.
Våra tankar upptogs av den döda människan som satt på grenen.

Istället för att bana vår väg hem igen till stugan, som då var utan både elektricitet och rinnande vatten, bestämde vi att bege oss mot Asplöv. Tanken på den öppna elden i konferensrummet fick mig att börja gå i rask takt.

Jag slängde en blick på eken och den döde mannen, dels på grund av rädsla för att liket skulle komma till liv och hoppa på mig, och dels på grund av de barndomsminnen det gamla trädet väckte. Den gamla eken var en del av min uppväxt, och många timmar hade jag spenderat i färd med att utforska dess grenverk. Det var det bästa, och enda, klätterträdet inom rimligt avstånd från Asplöv.

Freja och Jonas lunkade flåsande på efter mig i gången jag plöjt upp med benen i den knähöga snön. Glipan mellan kängornas början och täckbyxornas slut fylldes med snö. Mina anklar blev omringade av vinterns frusna tårar och det iskalla smältvattnet rann ner i kängorna.
Efter några minuters marsch lät jag Jonas ta täten.
Bakom mig gick Freja.
Jag skymtade hennes ögon då jag vände mig om. Mellan mössan, som var långt nerdragen i pannan, och halsduken, som var virad omkring ansiktet, såg jag hur hennes blick var fäst vid den snötäckta marken bakom mig. Hon höll med möda Jonas och min takt. Jag stannade upp ett ögonblick för att fatta hennes hand. Blicken var nedslagen.
Min handskbeklädda hand fattade hennes. Jag fann ett bra grepp innan jag började gå med henne en aning släpandes efter. Likt ett barn, som i handen drogs ut ur en leksaksaffär, trampade hon i Jonas och mina fotspår. Nästan apatiskt gick hon som i sömnen, men jag kände hur hon ville tillbaka till stugan. Hon drog sig omedvetet tillbaka hem, men med ett fast tag om hennes handled fick jag henne att följa med i vår riktning.
Inte var det konstigt att hon blev chockad. Freja hade alltid varit ganska skör av sig, och det är vanligtvis inget som åsynen av en död man brukar avhjälpa.

Vinden piskade mig i ansiktet och det sved. Jag kisade med ögonen och ropade på Jonas som började försvinna allt längre in i snöyran. Han vände sig om och stannade för att invänta oss.

Snön fortsatte att falla allt tätare och tiden rann iväg. Vi hade begett oss hemifrån runt tolvtiden och klockan måste ha varit ungefär två, för mörkret började sakta falla.

Efter, vad vi inbillade oss, en halvtimma nådde vi ett bekant riktmärke. Intill stolpen stannade vi och jag talade med Jonas.
”Vi fortsätter, väl?” frågade jag, som om det vore upp till Jonas att bestämma.
”Ja, om Freja klarar av att gå hela vägen dit” sade Jonas.
”Hon kan nog gå hur långt som helst bara vi drar henne i rätt riktning. Hon verkar knappt vara vid medvetande. Hon går som om det vore av ren instinkt.”
”Jag tar täten.” förkunnade Jonas som överlät dragkampen med Freja till mig.

Överst på den två meter höga stolpen satt två kilformade skyltar som pekade åt motsatta håll. På den ena stod ”Asplöv 1,0” i kraftiga, vita bokstäver. På den andra skylten som pekade direkt från Asplöv stod det, med inte fullt så kraftiga bokstäver, ”Mannå 12,0”. Mannå hade vi kommit ifrån och vi hade de senaste timmarna försökt att ta oss till Asplöv.

Vi stod då vid den väg som från landsvägen ledde förbi Mannå till Asplöv. Tolv kilometer uppåt vägen mot Mannå låg vår stuga, hundra meter in i skogen, med staden inom synhåll. Vägen var inte plogad och bortsett från vägstolpen fanns inga tecken på att där någonsin skulle ha funnits en väg.

Jag och Jonas kom överens om att vi skulle gå bredvid vägen eftersom att det låg några tämligen ogästvänliga diken intill den på vardera sida. För den som redan är upp till knäna i nysnö tycks tanken på att snubbla ner i ett dike, och därmed helt omslutas av den vita massan, föga inbjudande.
Även om snön inte stod lika hög i dikena, på grund av den naturliga nivåskillnaden och den jämna mängd snö som fallit, var vi mer eller mindre blinda för sådana detaljer eftersom att snöovädret tilltog. Och blinda måste vi sannerligen ha varit då vi lyckades undgå den ihjälfrusna mannens hjässa som stack upp en decimeter ovanför snön, precis framför näsan på oss. Men ingen av oss hade funnit någon skälig anledning till att söka efter fler ihjälfrusna lik som satt lutade mot stolpen.

Jag gav Freja en kram, i hopp om att hon skulle må lite bättre. Ingenting hände. Jag sade inte något till henne innan vi var framme vid Asplöv.

Mina tår började sticka och fingrarna var likt större delen av mitt filtinlindade ansikte helt utan känsel.
Vi gick den knappa kilometern till Asplöv som återstod. På håll såg vi den vackra byggnaden; den sekelgamla herrgården, vars utseende inte påminde det minsta om den psykanstalt som den var. Alla lampor var släckta.
Vi antog att det måste ha varit strömavbrott där också.

Jonas gick först upp för de tre trappstegen som ledde till den kraftiga dörren.
Dörren var låst.
Den enda nyckeln till Asplöv jag hade var den till köksingången. Dagen innan hade jag hjälpt min far att bära in ved från vedboden. Av ”säkerhetsskäl” skulle dörren låsas varje gång någon gick in eller ut. Även från insidan behövde man nyckel för att komma ut. Jag hade därför lånat en extranyckel för att kunna ta mig in med veden, och sedan hade jag glömt att lämna tillbaka den. Vilken tur, intalade jag mig själv vid det tillfället, att jag hade nyckeln. Jag insåg då inte hur fel jag hade.

Jag låste upp dörren och vi kom in. Det var inte varmt, men det var i alla fall inte lika kallt som ute. Jag drog en lättnadens suck som jag ångrade så fort luften lämnat mina lungor.

Det var då det hände.