En ensam snöflinga dalar mot marken

Sakta sakta den faller så stilla ner

Jag följer dess irrfärd med stort intresse

Ty dess väg är min väg på samma gång

När vi båda når marken försvinner vi

Snöflingan blir till en del av det täcke

Som grått och solkigt lagt sig över staden

Själv blir jag en vita damen fastän inte vit

En skuggfigur som ibland kommer och går

Utan att någon riktigt lägger märke till mig