Låt handen som håller hunden
släppa sitt grepp. Annars dras kopplet åt
till bristningsgränsen. Luften tar slut,
skriker i strupen, värmen sprider sig först
i kroppen som en bultande hammare. 

Den som inte släpper taget
stryper sin egen hund, måste begrava den
i djurkyrkogården på Galgberget
och stå där i kylan med skammen
under de väldiga bokarnas armar,
platta till jorden med foten och markera
platsen med någon symbol av sten på sten
så att du kan återvända hit och minnas
din hund och din dumhet. 

Det finns flera alternativ, men här är två:
Tänk om himlen inte tar emot hundar,
utan de får stå kvar utanför,
precis som vid ICA?
Eller tänk om de, efter en syning
av munnen – vips! – träder in
i ett evigt rike, fyllt av saftiga ben
och orörda lyktstolpar?