Ibland känns det som att det jagar mig. Det jag så många gånger försökt lämna bakom mig. Den där eviga känslan av att det är någon - eller något - som sitter innanför bröstkorgen och river på stenen som hela tiden blir tyngre. Det där ständiga trycket. Den där tomheten, som skulle kunna fylla ett helt rum. En tystnad som pratar.

Det är när rädslan och längtan av en trygghet kommer ikapp som den gör sig påmind. Ångesten. Känslan. Hur fragil och bräcklig man var, trots att man intalade sig själv att man var den starkaste personen i världen.
Men jag skulle inte kunna lyfta någonting.