Vinden viner vresig, går sakta tankfullt kring i minnen, invid gamla
klostrets förlorade mur. Vanmakt, liktydigt med kungamakt,
bröder och systrar fördrevs.
Från den gode Eskils dagar, bak purpurfärgat glas, vi värnat
om en helgonrelik, så kär.
Skogen kunde ej gömma ulv, ej heller klostersystern som försökte
bevara vår skatt.
Tappert hon betalde soldatens krävda bot, en lön som med männens
rätt togs med våld.
Reliken fick han ej, den svalde klostersystern.

I framtid skulle därför dofter spridas från klostrets gamla dass. Där växte
upp som av ett under en blomma skön, doftar sekeltryggt ännu. Minnet
av en nunnans helgonoffer.

© Bosse 16 december 2017.