Stockholm julaftons morgon ca: 08:35.

Tar tunnelbanan in mot city,en okänd kvinna mellan 40-50-årsåldern gråter tyst,tårarna rinner sakta nedför hennes kinder.

Ser hur hon anstränger sig hålla tillbaka ryggpartiets skalv inför varje gråtattack.

Vi sitter mitt emot varandra och hon skymtar min blick en kort stund.

Innan jag går av vid T-centralen stryker jag ödmjukt ena handen över hennes vänstra kind.

Det var bara det som behövdes av en medmänniskas närvarande empati i lidandet samt lite mod med risk att bli anmäld för ofredande av Metoo-terroristerna.

*