Jag har en vän. Hon fick cancer i våras. Eller snarare, de upptäckte i våras att hon hade cancer. Hon är den typen som inte gärna söker sig till läkare om hennes erfarenheter får bestämma. Hon är den typen som engagerar sig helt och fullt för sina barn. Så pass mycket att hon inte lägger många kronor eller tid på sig själv.

Hur ska man då göra om man är en allsmäktig Gud, som känner sina barn så väl att han till och med har räknat håren på deras huvuden, för att få en läkar-motsträvig kvinna att gå till doktorn? Jo, man kommunicerar med hennes barn. Ger dem drömmar. En morgon kom hennes tonårige son ut i köket och sa: - Mamma, du måste gå till doktorn. Jag har drömt det. - Vad menar du? Dog jag i drömmen? - Nej, du dog inte, men du måste gå till doktorn. I tre veckor gnagde det inom henne innan hon äntligen kom iväg till doktorn för en annan åkomma. Det var då de upptäckte cancern.

Det var en tuff vecka när hon fick beskedet. Hon fyllde 50 år, skulle ordna både 18-årskalas och studentskiva samma vecka. Vi stöttade henne så gott det gick. Jag ville ge henne en present och släntrade iväg till köpcentrat för att se vad som skulle kunna passa. Sökte inåt, frågade den Gud jag känner som också känner henne. Fastnade för en tekopp. Tänkte att hon skulle få en alldeles egen kopp att sitta och dricka ur när hon ville rå om sig själv lite. Den var lite större, men inte den största sorten. Det gråa men diskreta mönstret stämde med hennes minimalistiska estetik och guldkanten var fin och passande för en 50-årspresent. Koppen var dyr, men det var den hon skulle ha. Sagt och gjort. Jag köpte den.

- Du vet inte vad det här betyder! utbrast hon när hon storögt öppnade sitt paket. Hon vände sin blick och såg stadigt och lite granskande på mig. Sedan började hon berätta. Hon och hennes man hade haft varsin tekopp som de alltid drack ur. Deras termos var alltid fylld med te. Efter att han gått bort sex år tidigare hade den ena koppen gått sönder och den andra hade hon ställt bort. Sedan dess hade hon tänkt att hon skulle köpa sig en lite större tekopp som skulle vara hennes alldeles egna kopp. Det skulle vara tecknet på att hon gått vidare i livet ... Men inköpet hade aldrig blivit av.

Sommaren blev otroligt tuff för henne med undersökningar, oro, ångest, olika besked från läkare, operation men mitt i allt en bärande frid.

Det är dags att gå vidare i livet.
   Genom en enkel tekopp sa Han, som känner sin barn, till henne: - Jag känner dig. Jag vet vad du innerst inne behöver. Jag vill säga till dig att du inte kommer att dö av cancern. Du kommer att ta dig igenom och jag ska bära och hjälpa dig. Det finns liv och en framtid för dig.
   Dagen efter fick jag ett sms med många utropstecken. - Mitt te har aldrig smakat så gott!!!!

Behöver jag berätta att hon numera är återställd.