Jag prasslade med barndomsminnets pappret som jag har, oskrivet men med med tankar som ännu finns kvar.
Pennan detta nya redskap som på min farfars arbetsbänk låg. Med denna kunde skapas, jag förstod både ord och ting.
Mor kvinnan så vis, lärde mig att sparsamhet kommer aldrig till den som på vita ark bravera. Konstnär blir bara den som förmår en bild kreera.
Orden sårar och läses sällan av dem som med tankedjupa visdomsord har blivit fylld.
Skriver gör jag oftast och endast med timmermannens penna. För min farfar var en man som högg sitt budskap i bild.
Kluven blev mången stock, jag såg med förvåning hur de sparats i decennier och blivit svartnade av ålder. Långt efter hans död var de välstaplat kvar på långtork.
Under tak stod änglar, vackra kvinnor och fula krokiga gubbar och väntade på att synligt återuppstå ur hårdnat eketrä.
Sorgligt att kalla vintrar fick bli kremeringens plåga.

Kanske såg någon drömmens rök dansa med minnets förlorade sagoväsen.

Varm sitter katten i famnen njuter av brasan, spinner förnöjt och ber. Låt din penna drömma med mig om stilla njutnings lycka, de som oden ger. Komna från en mjuk timmermanspenna.

© Bosse 29 december 2017.