Ett liv får liv, en människa är född och resan har startat. De nya gulliga livet får omvårdnad och fina kommentarer, men nånting händer och plötsligt så duger vi inte som den vi är utan nu ska vi, vara, prestera, se ut som, inte säga vad vi tycker, vara duktiga i andras i ögon, göra som andra säger, för de är tydligen de som är rätt, och allt som började så bra för en stund.

-Är alla människor inte lika viktiga?
-Är alla människor lika eller olika?
-Hur många människor har själv bett om att få föddas?
-Finns de nån människa som hade vilja födas om man
visste vad som väntades?
-Vill du leva ett liv som gör dig synlig för den
du verkligen är?

Sanningen är att vi blir tvingad in i nånting som tar död på våran egna verklighet, detta börjar redan när vi möter början. Vi kommer till med hjälp av andras tro och förhoppningar som vi inte har nån aning om, så vi födds med förväntningar som vi omedvetet ska leva upp till. För inte är de väl tänkt att vi ska förverkliga drömmar som inte är våra egna, eller?

Vi har alla rättigheten att verka för vårat bästa och den ska vi använda oss av, att leva i en lögn skapar trasighet och ensamhet så vi har egentlighet en skyldighet att leva de liv vi känner, för vad är annars meningen med dig/mig?

Så de absolut bästa vi kan göra för våra medmänniskor är att ta hand om oss själva, för mår vi bra och lever i sanning till vårat inre så finner andra en trygghet i dig/mig, och vi möts på riktigt.