Solen slår mot horisonten gång på gång,
men ändå sviktar den inte mot dess slag.

Varför du banka näven så hårt, min sol?
Är det månne för att hindra nattens viol?

Hur än horisonten rodna av skymningsblod;
så blir den grå igen av mänsklig flod.

Produkten är densamma av dess sång,
som suckar i dagens välbehag.

Ack, mitt föl av liv och lem!
Kan du mig följa på resan
hem?

Du kan också svikta mot mitt slag:
du sköna häst av grått bohag,

Varför sol? Och ändå tung?