Inte bara så att det krusar örngottet
utan så att sängbotten dånar.
På nätterna är jag arg,
men ordet känns så neutralt att skriva.

Arg. Arg. Arg.

När morgonen kommer är jag nollställd igen
och möter dagen.
Utan ilska.

Men vad är då verkligheten?
De tusentals tänkta tankar
i mörkret

eller kvinnan som på något sätt hanterar dagen med sitt leende och rutiner som fungerar?

Tillstånden överrumplar mig. Varje gång.