Vad är verkligt? Ibland tror jag fortfarande att jag drömmer, mitt liv känns inte längre som mitt eget. Jag har dragits in i en saga fylld med spänning, passion och tragedi. Men han gör allt värt det. Han är min och jag är hans.


*PING*

Det allt för bekanta ljudet av min telefon som mottar ett sms väcker mig ur min dvala. Med huvudet kvar under täcket sträcker jag ut armen. Luften utanför känns kall och ovälkomnande, och jag känner frustrationen stiga när jag inte kan finna mobilen. Jag slänger täcket över huvudet samtidigt som jag suckar, ljuset som tränger in genom de grå, tunna gardiner som pryder mitt fönster gör ont i mina ögon. Nu ångrar jag att jag köpte gardiner på impuls. Jag drar min kropp mot kanten av sängen och kollar runt, självklart hade mobilen fallit ner på golvet. Jag sträcker sakta ut armen och plockar upp telefonen och återvänder direkt till min varma grotta. Skärmen är översvämmad av meddelanden, alla från familjens grupp sms. Jag blir irriterad över att telefonen inte slår ihop alla meddelanden till ett, jag menar det är ju alla från samma grupp. Meddelandena består av det vanliga, min syster som skickar memes och mamma som inte förstår skämten. Pappa svarar nästan aldrig längre, han blev nog less ganska snabbt. Han lägger sig endast i när det handlar om familj middagar eller andra händelser. Jag suckar igen och släcker skärmen, men kommer på att jag glömde kolla vilken tid det är så jag bländar mig åter med den ljusa skärmen. 6.11, fan då måste jag stiga upp ändå. Jag stänger av larmet på telefonen som var ställt att ringa vid 6.30, sträcker på mig länge och med en djup utandning förbereder jag mig på kylan jag måste möta när jag stiger upp.
Min lägenhet är liten, en 1:a på 39 kvadratmeter, men den funkar för mig då jag bor själv. Jag tittar sorgset på min säng och går sakta till badrummet. Det som tittar tillbaka på mig i spegeln är ingen vacker syn, mina bruna lockar har blivit ett stort fågelbo av värmen och fukten från att ha haft huvudet under täcket. ’Jag skulle haft rakat hår'. Tanken får mig att skratta medan jag borstar ur det smärtsamma rufset.

*PING*

Jag återvänder till sängen och plockar upp telefonen medan jag biter fast tandborsten och försöker att inte dregla. Detta sms är ifrån min chef.
'Hej Luna det är Eleanor. Kan du komma in till 7 idag istället för 8? Magnus ringde precis och sa att han åkt på magsjuka.'
Fan fan fan. Jag vill svara nej men vill inte sätta Eleanor i en värre sits än hon redan är i. Jag känner irritationen blossa upp, jag förstår inte varför Magnus fortfarande jobbar kvar, han sjukanmäler sig alldeles för ofta, Eleanor är på tok för mötesgående gentemot honom. Jag böjer huvudet bakåt och stirrar upp i taket och lägger armarna emot sidorna som ett trotsigt barn. Jag tittar trött på skärmen igen och accepterar att min morgon nu är förstörd, jag hatar att stressa.
'Hej, jo det kan jag göra. Men jag tycker du borde tänka på att ersätta Magnus, det här är tredje gången på två veckor som han sjukanmäler sig. Vi båda förtjänar bättre.'
'Jo ja, jag får nog omvärdera hans anställning.'
Jag kan nästan höra hennes skam, jag vet att hon inte vill sätta mig denna situation igen och hon har dåligt samvete över Magnus beteende eftersom han är hennes systerson. Jag avslutar tandborstningen, sätter upp håret i en snygg bulle och klär snabbt på mig. Som tur är bor jag bara några minuter ifrån guldbutiken jag jobbar i. Jag startar kaffekokaren och ser till att jag har allt jag behöver i handväskan som matchar min mörkblå kavaj jacka och snäva kjol. Ibland önskar jag att jag hade ett jobb där jag inte behöver se så proper ut, med tajta kläder och klackskor, men samtidigt uppskattar jag att se fin och städad ut. Jag häller upp kaffet i termos muggen och snappar åt mig två äpplen på väg emot dörren. Jag läser upp min mentala checklista för mig själv innan jag går, telefon, ID, nycklar, plånbok, kaffe och något att äta, check. Jag öppnar dörren och känner tacksamhet över att jag bor på bottenvåningen, att gå i en massa trappor i dessa skor skulle vara ett helvete.

Jag kliver in i butiken och lyssnar på ljudet av mina klackskor emot det rödbruna trägolvet när jag går till personalrummet bakom kassan. Eleanor är där, hon spenderar de flesta dagar på jobbet inne på sitt kontor där hon sköter ekonomin, beställningar och kvitton. Jag är tacksam över att slippa mycket av det pappersarbete som krävs för detta arbete. Hon ser upp på mig från espressomaskinen hon nyligen inhandlat till personalrummet, hennes ansikte mjuknar och hon ger mig ett varmt leende och nickar.
"God morgon, tack så mycket för att du kom in tidigare!"
Jag ger henne ett leende, det är ju inte hennes fel att Magnus är så lat, och det är ju trots allt bara en timme. Innan jag hinner svara fortsätter hon.
"Jag har pratat med Magnus och förklarat att om han sjukskriver sig en gång till de närmsta 2 månaderna så kommer han förlora jobbet." Hon ser skamset ner på hennes lilla kaffekopp och klickar nervöst nageln emot porslinet. Jag mjuknar, går fram till henne och lägger min hand på hennes arm.
"Det är lugnt, jag lägger inte hans beteende på dig, jag hoppas du vet det. Jag förstår att du vill ge honom en chans, han är din familj. Jag hoppas han inte gör oss besviken mer."
Butiken är nyöppnad så det är bara jag och Magnus som jobbar, eftersom Eleanor har så mycket att sköta inne på sitt kontor. När han sjukanmäler sig måste hon istället jobba ute i butiken med mig, och jag vet vilken press det läggs på henne, hon måste alltid jobba väldigt sent för att hinna ikapp med det hon skulle ha gjort egentligen.
Vi går ut tillsammans och förbereder inför dagen, ser till att alla smycken ligger snyggt i respektive monter, vi ser till att priserna är på rätt plats och att butiken är allmänt fräsch och inbjudande. Jag tycker den är rätt kal med de vita, tomma väggarna och stora golvyta. Jag har föreslagit att köpa in lite konst och några golv växter för att liva upp stämningen, något Eleanor håller med om. Hon ska åka till en blomaffär på sin lunch och lovar att inte komma tillbaka förrän hon hittat åtminstone en växt att ställa i butiken.

Dagen börjar långsamt, inte många kunder kommer in så jag står mest och dagdrömmer. Ett äldre par kommer in och tittar på lite olika smycken, men de går ut utan att köpa något. Butiken ligger bredvid en Subway restaurang och en hobbybutik, så det är svårt att locka den rätta sortens kund som skulle köpa något här. Ute ser det kyligt ut, det är grått och fuktigt, en typisk augusti dag med andra ord. En man går förbi utanför, stannar vid skyltfönstret och ser rakt på mig. Han ser ut att vara i 20 års åldern, svart vågigt hår och genomborrande mörka ögon. Han har på sig en skinnjacka, inte en sån där 'biker' typ utan mer modern och stilren. Under den har han en mörkgrå tröja som sitter ganska tajt så jag ser att han är välbyggd, hans svarta jeans kramar hans ben utan att vara för tajta, han är faktiskt rätt vacker. Han ger mig ett snett leende och jag bryter genast ögonkontakt och rodnar stort, mina kinder känns brännheta. När jag tagit några sekunder att återhämta mig ser jag upp igen men han är borta. Jag suckar och lutar mig emot disken med hakan i handen. Typiskt.
"Vad står du och dagdrömmer om?"
Eleanors röst får mig att hoppa till, jag ser förvånat upp och rodnar igen för att jag förstår att jag måste sett rätt töntig ut.
"Åh, du skrämde mig! Inget särskilt tror jag, jag bara försvann en sekund."
Hon ler stort mot mig och jag kan inte göra annat än att le tillbaka. Hon har sin handväska runt axeln och är på väg ut.
"Jag kilar iväg på lunch, och jag lovar att komma tillbaka med en fin växt! Jag ska skynda mig så du får ta lunch du också!"
"Stressa inte, det är en lugn dag och jag kan säkert hantera en kund eller två om det skulle bli så."
Hon lägger huvudet på sned och ler, jag ler tillbaka och ser när hon går ut genom dörren.
Jag känner en vibration i fickan på min kavaj, jag ser mig om för att försäkra mig om att det inte står någon utanför butiken som ser ut att vilja komma in innan jag tar upp telefonen. Det är min syster.
'Yo, vad säger du om att bjuda mig på mat idag?'
Jag ler mot skärmen, det är Marlenas sätt att säga att hon är ensam.
'Visst, kan laga kycklinggrytan du gillar så kan vi kanske kolla på Netflix?!'
Hon svarar med en tummen upp och ett hjärta. Jag passar på att kolla min e-post och märker inte mannen som kommit in i butiken och nu står på andra sidan disken.
"Öppna kassan!"
Jag hajar till och ser chockat upp på mannen som står framför mig. Han är orakad och har en tjock mössa på sig, och hans bruna kalufs sticker fram runt kanterna. Jag ser desperationen i hans ögon, och när jag tittar ner ser jag också att han har en stor kniv i handen som jag antar att han gömt i sin bombarjacka. Jag ser förskräckt på honom.
"Öppna kassan för fan! Skynda på!"
Jag är fastfrusen, jag vill göra som han säger men kroppen vill inte lyda. Och vi har inte installerat några kameror än så jag kommer vara tvungen att minnas varje detalj. Hans läppar är smala och han biter hårt ihop käken. Han ser ung ut, knappt 20. Jag försöker öppna min mun men ingenting händer. Hans blick blir allt mer mörk för varje sekund.
"Vill du att jag ska döda dig eller? Öppna den jävla kassan och ge mig pengarna!"
Men det finns inga pengar att ge, Eleanor tömmer kassan dagligen och jag har inte haft några kunder än. Tillslut tappar han tålamodet och hoppar över disken. I ren reflex sträcker jag ut armarna för att hålla honom på avstånd och det överraskar honom. Han försöker slå bort mina händer men jag för upp dom igen för att försöka ta tag i handen han håller kniven i. Vi brottas om den i några sekunder och sedan blir han plötsligt alldeles vit i ansiktet. Han ser på mig med stora ögon, han ser riktigt rädd ut.
"Fan! FAN!"
Jag ser oförstående på honom när han plötsligt flyger tvärs genom rummet. Jag känner värme, och ett tryck i magen. Jag ser ner och en röd strimma färdas nedför min vita skjorta. Jag undrar vad det är men inser efter några sekunder att jag blivit knivhuggen. Panik tar över, och så gör även smärtan, men jag yttrar inte ett ord. Jag ser mig om i butiken och ser en mörk figur stå över mannen, jag ser inte vem det är och jag kan inte ropa på hjälp. Det känns som om mitt hjärta kommer explodera i mitt bröst, jag blir yr och allt börjar bli suddigt. Mina ben känns svaga och jag sjunker sakta ner på golvet bakom disken. Taket är vitt och för en sekund glömmer jag bort vart jag är. En skugga sänker sig över mig och det sista jag ser är ett par mörka, genomborrande ögon.