Lilla trollet dammtuss kunde bara försvinna, hux flux. Svårast var det sent på torsdags eftermiddag. Då brukade mamma rusa runt med sopborsten i hand, katter och alla försvann.
Mamma började gnola där hon vispade och röjde med borsten långt in under säng och bak i hörn och skrymslen.
När hon var klar för denna gången och ropade in oss barn och sade att nu var det klart och färdigt för en vecka framöver. Nu finns det inte en endaste dammtuss kvar. Med ett skratt så bjöd hon på en bulle med saft. Får jag en krona sade jag sturskt om jag hittar lilla trollet Tuss.
Med ett skratt låtsades hon jaga mig ut genom dörren medan lillasyster och katten kröp upp i soffan och rullade ihop sig båda två för att ta en eftermiddagslur.
Jag däremot gick på trädgårdsgången, spankulerade med händerna bak på ryggen liksom far när han sade att han tänkte.
Kunde jag komma på, precis som man gjorde med mössen och fällan. Locka och lura trollen att komma fram och sen fånga det eller kanske flera i en liten skoask.
Då kanske mor skull ge mig en krona eller två ifall hon fick se att det fanns dammtroll kvar i huset ändå.
Få se tänkte jag för Troll ser bara den som tror på dem,
det vet jag som hade en vän bakom bokhyllan där på andra våningen, dammtrollet Tuss.

© Bosse 2 februari 2018.