Hur kan hon som älskar livet anse människan förtappad? Och han som ser livet som en utdragen dödsprocess se så mycket godhet hos var och en?

Hur kan optimisten ha mage att förklara något för pessimisten? Och hur kan pessimistens stilla regn vara det solklara optimisten saknat?

Hur kunde hennes glädje bli så vacker när hon släppte in sorgen?

Hur kunde kärleken slå ner hos kvinnan när hon gett upp? När hon inte ville leva längre? Hon som trodde på allt utom människan och kärleken.

Och tränga sig in hos mannen som älskade alla människor men som sedan länge slutat tro på den mellan man och kvinna? Han som accepterat döden. Och varför blev döden så otålig när livet bjöd in det levande?

Vem ska avsluta den andres mening när det inte finns någon mening längre?