..hör jag mig själv stå utanför min kropp och skrika. Ser min kropp fast utifrån, ser mig skaka om den. "Orka leva nu. Du måste orka". Fast det gör jag ju inte. Så jag stannar här, under ytan, en stund till.

Orkar inte vakna upp, orkar inte leva, orkar inte finnas till orkar inte kämpa mot sjukdomen längre.
Det får andra göra.

För här vilar jag i en psykofarmakainducerad koma.
Ni kan inte nå mig, bara förhindra att jag sjunker längre ner i dvalan än såhär.