Jag kissade i sängen med flit
därför att
jag ville sova hos dem.

De oroade sig inte för det,
inte ens när jag var äldre än fem år
och fortfarande kissade i sängen.
Jag hade hittat på
att jag var rädd för mörkret.
Men det var inte sant.
Jag var rädd för allt möjligt annat,
men inte mörkret.

Senare
förstod jag
att det inte skulle hålla
om jag fortsatte.

De skulle tro att jag var galen
och det var jag inte.
Eller att det var något fel
och det var det,
men inte med mig.

Det var inget fel med mig.

Istället
la jag mig rakt ner på golvet.
När de hade somnat.
Jag låg på deras golv
med en filt över mig.
Och sov där sen
som en hund.
För jag ville sova hos dem
men inte väcka dem.

Det var inget fel med mig

Största felet med allt
är att de inget märkte,
är att de inget minns.