Hon har svårare att ingå förlikning
med sina egna känslor
än motpartens

Den tunga klubban är svingad i bordet
och det definitiva står skrivet någonstans
i den tjocka boken som hon aldrig kommer att läsa.

Motpartens handlingar är ett brott
som hon hoppas sonas
under sömnlösa nätter

Hennes cell kommer alltid ha en glugg
mot stjärnhimlen.

Det är där hon kommer att grubbla
över tomheten som uppstår när känslor dör.
De tomma väggarna vid hennes brits
där någon ristat in ett primalskrik.

” Mamma”

” Gud”

” Förlåt mig”

Är det enda som blir kvar.