Jag satt vid morgonkaffet
fällde tyst en sorgsen tår
Det hade gått en månad
och nu var det nästan vår
När tankarna om Busen
och hans snöpliga farväl
föll på blev jag så iskall
att jag nästan frös ihjäl
Han levde när jag drömde
samt från morgon in till kväll
Jag kunde inte släppa att
han kanske blivit snäll
och saknades av någon mer
än bara min person
En fix idé det var, så klart,
som saknade reson

Så tappade jag skeden
ty helt plötsligt fick jag se
i vinterns sista yrsnö
ödets spöke mot mig le
Just nedanför mitt fönster
stod en välbekant gestalt
som vinkade från modden
och min blick väl sade allt
Jag trodde att jag drömde
att jag skulle vakna snart
Knappt mäktade jag tänka, men
likväl fick benen fart
Likt liten pilt jag kanade
på trappans ledstång ned
och ylade, som katt i mars
ni vet gör med besked

Vem tror på Tredje mannen
tänkte jag, med Busens flin
en meter från min nia,
och det blev snart till ett grin
Och jag blev mäkta ilsken
Som han hade lurat mig!
Nu skulle han, den slyngeln,
minsann få förklara sig!
Var ej förskräckt nu, kompis!
sade Busen, glad ihåg
Men tusan, vad du skrämde mig,
svor jag med röst så låg
Om inte du berättar nu
vad gjorde att du fann
för dunkel vits att spela död
kan lögnen nog bli sann

Jag bjöd på nykokt kaffe
med en kaka till som dopp
Han tackade så vackert
med humör som var på topp
och sade att polisen
honom hade lejt för rov
i undre världens gångar
som en råtta satt på prov
Men vad är det du säger,
utbrast jag, av misstro grön
Du ljuger att du tror dig själv
Juvel du är, väl skön
Min pannas rynkor djupa blev
som oceanens grav
och hotade att dränka mig
i svettens salta hav

Men Busen med sin kaka
som han doppade och slök
bad oberörd om ursäkt
för att ha gått upp i rök
och påstod att polisen
honom evigt tacksam var
för bovarna som fångats,
det fanns knappt en enda kvar
Så vad skall du nu göra,
ack, du hemlige agent,
jag sporde honom spydigt, och
som inget hade hänt
med huvudet på sniskan log
han mot mig, sade fräckt
Det vet jag inte, ingen vet
men nu har jag dig väckt.



16/2 2018