himlen är blå idag och solen lyser in här på tredje våningen, jag dricker bryggkaffe i fönsterkarmen och när jag blundar skulle det lika gärna kunna vara sommar ute, åtminstone vår och det gör fortfarande ont, bara inte hela tiden och det är en gåva i sig; det är enda skonsamma livet har gett mig, att tiden fortsätter gå oavsett hur mycket vi förlorat oavsett om armbandsuret snurrar varv efter varv runt handleden, oavsett vad vi lämnar bakom oavsett vad som väntar framöver, kanske är det därför jag lever i fyrtiofemsekundersminuter, tiden kan inte gå fort nog