strilar vattnet över min ryggtavla
varmare, vrider kranen igen
varmt nog att bränna till utan
att lämna märke varmt nog att
tina upp permafrosten i min benmärg
som vårregn över den sista snön
och hoppet om att detta är det sista skuren
som behövs för att töa bort
allt det kalla och smärtsamma
som vintern inneburit