Att vara melankolisk var under 17-1800-talet
ett utmärkande karaktärsdrag hos poeter,
konstnärer,kompositörer och filosofer,under
deras kreativa perioder inom deras respektive
ämnesområden,och ett icke alls nedsättande
tillmäle.

I modern tid har melankolin närmast diagnos-
tiserats som ett sjukdomstillstånd besläktat
med bipolär sjukdom,allt enligt en krum liten
krets av psykiatriska läkare och forskare.

Leonard Cohen var känd bipolär och melanko-
liker med manodepressiva drag,vilket naturligt-
vis återspeglas i hans sånger och själv såg han
sitt tillstånd som helt naturligt med tanke på
hur världen ter sig.

Världen vore troligen mycket fattigare på skön
konst,musik och poesi,om det inte funnits alla
dessa lidande musiker,poeter och konstnärer,
för att inte glömma alla terapeutiska aktörer
inom film och teatervärlden,vilka väl legitime-
rar psykoanalysens inkompetens där artisterna
utgör psykiatrins mödrar och fäder.

Att vara bipolär,melankolisk eller manodep-
ressiv,bör betecknas som ett friskhetstillstånd
i denna värld,som visat sig vara mycket tråkig-
are vara lycklig i och att skönhet föds ur lidande.

Psykiatrin däremot har alltid varit spekulativ
och en lekstuga med misantropisk handel och
vandel med utsatta individers psyken till läke-
medelsindustrins ekonomiska förtjusning.

Att ägna sig åt psykiatri är som att försöka
dränera ett träsk och en outredd soppa som
aldrig blir utredd utan ändar i övergrepp på
människor.

*