han ser ut genom fönstret, bilarna som står parkerade på garageuppfarten är inte hans längre. i går kväll kom flera spekulanter och alla bilar blev sålda. mest sörjde han över den gamla PV:n, den hade tagit honom runt Sverige så många gånger. han kommer ihåg sista resan, förra hösten. tidigt en morgon packade han in sina saker och drog iväg. det ösregnade och vindrutetorkarna fungerade lite hit och dit, men för det mesta såg han i alla fall några meter framför sig. den gången hade han åkt ända ner till Ystad, stått i stormen och gråtit hjärtat ur kroppen. det var nog den bästa resan av alla, när han kom hem igen var alla ledsna känslor bortblåsta och han njöt. hela vintern hade gått åt till att snickra på vedboden, den höll på att rasa ihop. veden riskerade att bli blöt och blöt ved är detsamma som hunger och kyla när man bor som han gör. nu hör han hur brasan börjar falna, mer ved i vedspisen och på med kaffehurran. i morgon skulle släkten komma, då skulle han redan vara långt borta. idag skålar han i kaffekask. 

"vad tomt det känns", lilla eva stryker med handen över ytterdörren, lite färgflagor fastnar och hon borstar bort de mot byxorna. "tror du han är hemma?". evas moster försöker kika genon den lilla fönsterrutan i dörren, men allt är svart där inne. och fönstret är fullt av flugskit. "det måste han väl, han bjöd ju hit oss". eva vänder sig om och ropar till sin mamma att hon ska komma. sen öppnar hon dörren, kliver in och stannar tvärt. andas in doften. låter minnen rinna genom hennes unga kropp och ler. hon hoppas han vill leka cirkus. det är den roligaste leken hon vet. evas mamma kommer in och puttar försiktigt på evas rygg. "gå in, stå inte här och blockera dörren!". eva kliver åt sidan. hon vill plötsligt inte gå längre. hon lutar sig mot väggen och känner sig yr. hon vill ut. hon vill inte vara här. hon vill ut.