Kom igen, förtrolla mig!
Om det är något som tar livet av mig så är det all den här meningslösheten och tristessen som omger mig just nu. Inga toner är starka nog för att ta mig härifrån, inga ord betyder tillräckligt mycket för att sudda ut verkligheten som fångat mig, inte ens när de kommer från dig. Här och nu är ett svart hål, och hur flyr man från ett sånt?
Jag vill så gärna att du ska veta vad du betyder för mig! Du har ett sätt att kursivera alla tankar innan de ens hinner lämna dina fingertoppar, som kommer hitta vägar åt dig. Samma vägar som jag letat efter så länge jag kan minnas men som alltid tycks försvinna utom räckhåll så fort jag närmar mig. Du pratar om kärlek. Jag lyssnar och önskar att jag kunde förstå vad du menar, försöker hålla fast i det där du kallar ogripbart i hopp om att jag ska vara en av dem som inte släpper taget. Om vad?
Fast nej. Någon kärlek har du aldrig pratat om och jag har aldrig försökt lyssna, bygger mina murar högre för varje sekund som går. Och i morse vaknade jag av sömnlöshet, allt det där vi inte pratade om. Jag vill rusa med drakar under broar och varför finns det ingen som förstår? Jag vet inte vad saknad är och det kanske är därför det surrar i mina väggar, det kanske är därför alla ord blir fel. En ordlek på liv och nånting annat och allt jag försöker säga om just det blir till iakttagelser om vadsomhelst som är trivialt nog.
Ni drömmer era tv-spel och ni drömmer era flygbiljetter men härifrån kommer ni aldrig. Flyger aldrig högre än nintendo-fåglar, begränsas av era egna regler. Ingen viskar mitt namn längre för vinden här står still, allting här är stilla som fingrar mot hud. Fast det är inte min hud längre och det är inte dina fingrar och det är inte oss det handlar om överhuvudtaget. Och vad pratar jag om nu? Egentligen? För ingens hud betyder någonting, min kyla sitter djupare än jag trodde. När snön äntligen smälter från våra ögonfransar finns inte så mycket annat kvar än blåa ögon som ser vad de vill se och ingenting annat.
Till slut står jag här ensam oavsett ögonfärg.

Så kom igen, förför mig!
Jag känner mig som fjorton igen, vilseledd, rakt in i fördärvet mot min egen vilja. Jag leker lekar med löften för jag har inget bättre för mig och hur hårt det här stället än håller mig i sitt grepp kan jag aldrig se det som min fasta punkt. Jag är trött. Jag är utmattad och vilsen, stänger varje dörr som vore det för sista gången, öppnar inga nya, glömmer alla gamla vägar jag gått. Letar inga nya. Hittar i stället mina egna.
Jag är slut. Slut, förlorad, uppgiven och... förväntansfull? Blandar alla känslor jag hittar. Nöjer mig inte med mindre än tiotusenmeterssvindel. Världen snurrar fortare och fortare och jag hänger inte med. Följer inte mönstret längre. Och kanske finns det en förklaring, kanske snurrar världen verkligen fortare än vanligt.
Alla jag möter ser på mig som om jag vore galen eller så går de förbi mig med blicken i marken och hoppas att jag inte kan läsa föraktet i deras ryggtavlor. Jag känner mig som en porslinsdocka utan armar, en uppstoppad ekorre som inte ens vet om att den är död. När som helst kan jag vakna upp och blinka mot ljuset och undra var jag egentligen befinner mig, men tills dess ska jag bara dansa, dansa, dansa (alla stjärnor yra) och du ska stå bredvid och inte fatta någonting!

Kom igen, förakta mig!
Jag har aldrig varit riktigt nöjd med mitt liv, men så en dag när jag skulle ut på en promenad råkade jag gå in i en lyktstolpe, så nu älskar jag varje steg jag tar.
Och hatar varje gång mina steg tar mig i fel riktning.

Kom igen, förgifta mig!
I Gislaved är det söndag hela veckan. Här finns både en busstation och en resebyrå vilket, i praktiken, faktiskt och sannerligen borde betyda att det, i praktiken, är möjligt att på något sätt ta sig härifrån. Men det är det inte. För på söndagar är resebyrån stängd och busstationen är insnöad. Året om. Solens strålar når aldrig hit, det som en gång frusit tinar aldrig upp igen. Det var det som krossade våra hjärtan när de föll till marken: kylan och det faktum att allting här är täckt av asfalt som i sin tur är täckt av ett tjockt, tjockt lager med is. Nu kan ingen krossa våra hjärtan igen för de ligger någonstans på asfalten i miljoner bitar, omöjliga att laga. Omöjligt att någonsin finna alla bitar och egentligen borde vi väl vara tacksamma. Jag borde vara tacksam. För den här kylan har lärt mig att falla och den har lärt mig att resa mig upp igen utan att oroa mig för ett hjärta som aldrig mer kommer bli helt.
Saknad. Jag saknar mod och odödlighet och kanske vetskap om något som för alla andra tycks vara självklart. Är det så konstigt? När det enda jag känner till och vill känna till är distans, det enda som dövar mitt dåliga samvete är flykten härifrån. Dövar, aldrig botar. Förresten en flykt som aldrig tar mig någonstans. Ett litet barn som inte vet bättre och som lägger handen på spisplattan än en gång, bara för att se om den är lika varm som förra gången och gången dessförinnan, så känner jag mig. Eller som någon som bara följer andras direktiv, allt för att hålla ryggen fri.

Kom igen, förinta mig!
Och okej, just det. Det var visst någonting jag glömde, det var visst någonting som kom bort i kaoset efter dig. En längtan efter tystnad som, i och för sig, inte gömdes i glömska utan snarare gömdes för den, men som trots allt ligger kvar och skaver under huden. Som precis allting annat. Som är du. Precis allting annat som är du men som bytte skepnad samtidigt som det riktiga du försvann. Sen bara ett tomrum. Och nu är jag fast här i tomrummet med din frånvaro som enda sällskap och längtan efter någonting som är på riktigt, långt bort ifrån dig. Långt bort ifrån världen, långt bort ifrån mig själv. Jag längtar till så många ställen men aldrig, aldrig lika mycket som jag längtar härifrån! Och så till sist: verklighet. Den vi så panikartat suddade ut och ersatte med någonting annat, någonting vackrare, någonting med vagare konturer men med desto klarare syfte. Ett syfte som förlorade sin mening när min ryggrad inte längre var en del av din.

Men det var egentligen inte det jag ville säga