Jag hade velat säga någonting men allt låser sig innan orden hinner lämna insidan av mina ögonlock. En tjock jävla ridå av du, du, du och allt jag kan göra är att mumla osammanhängande. Som alltid, en del av mig som tränger sig förbi allt det andra, armbågar sig förbi hjärta hjärna tyngsta logik. Lämnar kvar det kaos som jag gjort till mitt, blandat ut i mitt blodomlopp, världens starkaste jävla grogg! Det här är inte jag. Jag kan inte se mig själv någonstans i den personen som du känner mig som.

Så hur hamnade jag här?
Jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag ska sluta försöka tro på någonting som jag egentligen är helt övertygad om inte existerar. Jag ska sluta lägga rep om min hals varje gång du ser åt mitt håll, ska sluta leta vassa kanter varje gång du inte gör det.
Jag ska sluta längta efter allt jag inte når! Jag ska aldrig mer sluta mina ögon och hoppas att tomrummet någonsin ska fyllas med något annat än tung dimma, det finns ändå ingenting som får plats. Och fatta vad jag menar då! En tusendels sekund bara, så mycket betyder du för mig och så lång tid tog det att glömma allt du sagt. Men just det. Det finns ingenting att glömma för jag lyssnade aldrig och om en tusendels sekund är allt jag betyder för dig så är fallet kanske inget annat än min räddning.

Men i samma stund som jag faller till marken står du där och ler. Ett leende att dö för, en miljon stela fjärilar någonstans i magtrakten. Jag säger jag har tappat mina vingar, du säger med kyla i rösten att jag aldrig haft några och fast jag vet att du har fel (du måste ha fel för jag lever bara i väntan på att få mina vingar tillbaka!) sluter jag mina ögon för världen är mycket vackrare genom mina ögonlock. Och sen är slutet nära och allt som inte var en dröm var bara ett kvarglömt halsband på mitt nattduksbord.