Ett minne, en känsla.
De dagliga självmordsbreven på baksidan av matteboken i högstadiet, det till synes meningslösa sökandet efter den perfekta formuleringen och besvikelsen (eller lättnaden?) över att den aldrig kom, kanske tack vare tristessen som ständigt nafsade oss i hälarna och jagade oss längs oändliga gatorna hem mitt i natten samtidigt som bokstäverna trevade sig fram i våra halsar men aldrig kom längre än så. Kanske tack vare en sol som alltid sken men aldrig på oss, tvåtusen fjärilar som vaknade upp på våren och fladdrade förbi våra ljusskygga kroppar med löften om en dag då världen inte längre var vår fiende.

Kanske tack vare den bristfälliga svenskundervisningen, en obehörig lärare som räddade våra liv flera gånger i veckan under tre års tid.