På lokaltåget sitter det människor, vilka har som hobby att se på varandra, ut genom fönstret, läsa en bok, vara i sin egen värld med eller utan stimulans. Kanske göra sitt barn eller en polare sällskap. Med flera verksamma möjligheter, pga tidsbrist kunde jag inte redogöra för dem alla. Lätt konversation mellan den som sitter mitt emot en annan figur som kanske är lokal ledamot av ledighetskommit£n. (Hittar inte rätt typ av e). I alla fall så...
- Ser att ni har ett armbandsur.
- Jo, ni har då verkligen ögonen med er.
- Men, trots att visarna står stilla. Har de inte ställts på '5 i 12'?
- Det är riktigt. Istället för att vara med i miljörörelsen är jag med i armrörelsen.
- Er klocka står på 7.15...
- Jag känner verkligen för att ge er en örfil här, men jag har tennisarm. Så trots att jag är medveten om miljön, är det närmiljön jag tänker på. Den mellan er och mig. Den personliga sfär jag gillar att omge mig med och av. Som jag sa nyss. Hur stor lusten än är att ge er ett prov på den, är jag rent fysiskt lätt indisponibel i nuet.
Här väljer föraren av tåget att bryta in via högtalaren. Det hörs svagt poppande ljud då envars tankebubblor brister. Strax hörs även en klart kvittrande röst i högtalaren.
- Tåget stannar här för stoppsignal. I ett okänt antal minuter. Passa på att ta en tyst minut i en akademisk kvart eller så.
Rösten tillhör fru Beatrice Anderson, från Trehult 386 kilometer från Blomsteråla. Hon befinner sig i närheten av sin älskade storasyster Magda, som kör sträckan Blomsteråla och Armbåga just idag av alla dagar. Beatrice har bett och böna om att få tala i mikrofonen. För att bevilja och beveka sin syster och skona passagerarna från verklighetens påkörda trafikoffer för dagen, på rälsen. Låtsas föraren av tåget att stoppet beror på 'något annat'.