Det som försvinner försvinner
aldrig helt. Sjunker undan
som dyningar. Som händerna
i behåll vilande på stabila bord
undanställda i korridorer. 

Barnen på väg till och från
fyller väskorna med snäckskal och rosor.
De långväga gästerna smörjer ögonen
med salvor, feta och dryga. Mina tankar
går passgång vid övergångsstället 

vilket förbryllar turisterna. Kameror
utplacerade längs riksvägarna.
Gråmulet sluter de ögonen och ställer
sig glesare än Mohammad Alis
hjärnceller och svårbegripligare
än en nyväckt Ozzy Osborne. 

Måsarna svävar i cirklar,
vårdans efter brödvintern,
med huvuden som plogar.
En dag sluter vi pärmen,
stänger in det sista ljuset
mellan sidorna, liksom ett mynt
sväljs av en parkeringsautomat.

Jag går någon annanstans.