Det sitter någon bakom vindskyddet

En ensamhetens väktare det är

Ty sorgen hon bär på är hennes egen

Och den ska ingen annan behöva se

Så nu hon sitter där i skuggan 

Osynlig för den jäktade vandrare

Som för ett ögonblick sökt skydd

Hon väljer alltid tystnaden före värmen

När sorgen blir alltför stor och tung

För hon vågar inte tro på att de finns 

Någon som bryr sig om att se henne

Den som hon verkligen ÄR