Skall vi drömma sönder några dagar?
Skall vi trotsa Luthers slavmoral?
Skall vi göra blott det vi behagar?
Eller lida vardagsrytmens kval?


Skall vi sväva fritt under den himmel
som skärskådar vår synd men håller tyst
och inte för ett skvallerlystet vimmel
yppar ens det allra minsta knyst?


Nog vet bäggedera att vi felar
när vi efter falska noter spelar,
men vem kan väl över känslor råda
som den gamle Eros satt i svall?

Bland rökridåer längtar vi till fredan.
Skylda av en lögn i varsitt hus
tampas vi mot skulden och mot ledan
och rädslan att förrådas av ett ljus.


Förhållandet det håller vi förteget:
Inga stora ord – ett stumt traktat.
Ingen av oss nänns ta sista steget
att överge vår trista livskamrat.


Nog för att vi önskar att vi lyckas
bort framgent från smygandet få ryckas.
Men för att en framtid kunna skåda
Krävs mer än en kula av kristall.

Du knäcktes av att vela och att smussla
och att jämt bli satt i andra hand.
Du hårdnade och slöt dig som en mussla,
slutligen så bröt du våra band.


Jag kan ej beslutet ditt förmena,
vår kärlek den var het men ej robust.
Själen min blev obotligt allena
men aldrig mer förnam jag köttets lust.


Trots att det förflutit många år sen
det tog slut så blöder mina sår, men
säkerligen inser vi nog båda
att innan sagan börjat  var den all.

* * *

Och här är Ola Magnells sång Höstkänning - vars melodi man kan tralla med i till min text om man vill...