Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Talkoanda

Hemmavid byggdes det förr, alltså i tiden före nu ett samlingshus, alltså där man kunde församlas och träffas i enighet och samvaro. Folkmun som alltid brukade underlätta för allmänheten att förstå de för gemene man svåra funktionerna i det nya, kallade detta hus för Herrans hus.
Inte att förväxla med kyrkan som hade både torn med spira och pelare vid porten, dessa i enhetlig färg inte olika, beroende på om man var på väg ut eller in, mörk eller ljus till höger eller vänster.
Då nu alla pelare på sidorna om porten var vita kunde tabernaklet som kyrkan även kallades. Ej bli förväxlad med tabernaklet i Jerusalem, för något högmod hade dessa allmogebyggmästare inte åsyftat. Men ändå så kunde väl allmänheten, till sin förnöjelse aldrig få skåda ett så högt torn med spira, inte ens i österlandet.

Herrans hus var byggt av nysågade bräder och plank, vilka doftade ljuvligt av kåda i många år. Detta bygge med sitt långhus hade en balkong med balustrad på taket där visdomens ord utropades av modiga män, eller salut skutas vid festliga tillfällen.
Bröllopssalut ej med kanon men gevär, var brukligt ifall man var på glatt humör.
Absiden kallades den lilla byggnaden som låg bredvid ej sammanbyggd men avståndet till långhuset var försumbart. Denna nödvändiga byggnad hade även den en krypta, likt tabernaklets djupgrävd för att emottaga och förvara, om ej böner men ett tacksamt svar på den fattiges vårångest inför sådd och skörd. Här var det fritt fram att hämta näring till de små tegar, som med möda skapats till päron och rovland och som upphackats mellan stenar i den magra mullen vid torpen på åsen.
Herrans hus var en välsignelse för bygden.

© Bosse 18 juni 2018.




Prosa (Kortnovell) av Bossepoet från Österbotten
Läst 187 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2018-06-18 11:15



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bossepoet från Österbotten
Bossepoet från Österbotten