…är att även om du skulle få 'som alldeles nog, av Torkel'.
Du ändå, någonstans innerst inne känner en egendomlig
och som oförklarlig saknad eller tomhet, inom dig. Som
när du känner dig naken utan det där som du är så van vid
att ha, om det plötsligt av nödvändighet, måste lämnas
kvar hemma. Någonstans där det visserligen påminner om
hemma, bara att det är borta.



(Om bilden. Det vet väl varenda kotte, att det är söders höjder som skymtar i morgondiset, en tidig del av januari, med fötterna stadigt fästa i marken, i en gammal stad, en smula väl till åren kommen.)