Madeleine reste bort och då reste Rune borst. Han befann sig i valet och kvalet mellan att dricka något med koffein i eller att känna abstinens efter Madeleine. Han tröstade sig med en kopp hett, det hjälpte föga så han förstärkte upplevelsen med att dricka en flaska kallt. För en stund gick det att låta trösta sig. Inte ens hans koppel av lathundar förmådde det, en sorts närvaro av Madeleine kunde erbjuda. Hon kunde dessutom bita ifrån sig. En Petra eller en Anita kunde väl råda bot på hans illa mående. Men inte ens kramdjur räcker till stundom. Det var en sådan märklig känsla att vara i. Kunde det vara förälskelsen som gjorde sig påmind? Så fort, bara tre dagar senare fick han samtal från en Madeleine, bara att det inte var 'rätt' Madeleine. Och därtill lurades han först att tro, något. Men se, det var bara ett som tröstpris i luren där. Så envist bet sig abstinensen fast. Den riktigt kokade i hans inre och var lika stark som andra sinnliga upplevelser, svartsjuka, avund och girighet. De var visserligen nära kusiner till att avstå kärleken till någon eller något. Men som sagt inte precis som en syster eller bror, far eller mor. En sorts vän troligen, bara just bortrest.


(Som du ser av bilden, är den medtagen i en liten by norr om huvudstaden. Det var innan det anskrämliga bygget vid busshållplatsen nere vid stationen kom till. Troligen är det ett gymnasium, för säkerhets skull maskerat till fängelse eller något i den stilen. Har aldrig satt min fot där inne, bara gjort studiebesök en gång i det nybyggda biblioteket, vilket ser välordnat ut, på insidan.)