Kvinnan som inte hette Eva mötte en dag en kvinna som såg ut att kunna vara hennes vän Gisela. Bara att hon inte var riktigt säker på om det var någon hon kände eller som bara påminde om, om än starkt. Det var ju ändå ett tag sedan de sågs. I torsdags, för en tre och ett halvt år sedan eller så. Om vintern alltså.
Så konversationen såg ut ungefär så här och precis som i en bok, vet nog inte författaren vem det egentligen är som säger vad, om den får hålla sig länge nog.
- Är det du?
- Jag är förstås jag. Men, vem är du?
- Jag menade egentligen, 'känner vi varandra?'
- Det vet jag inte. Gör vi det?
- Hur menar du nu?
- Även om vi skulle ha träffats förut. Hur väl 'känner' du någon, eller kan säga att du gör det, även om du kanske 'vet vem det är'.
- I alla fall så, har du tid med en kopp hett?
- Ja, jo det har jag nog en tid över för.
- Kära Gisela...
- Du! Jag heter inte Gisela...
- Nå, skit samma. Har du tid en stund?
Här gör vi väl en paus för reklam för ett rum, förseddt med en byrå, någon fin duk samt utensilier det i övrigt står att finna på en ordentlig 'toalett'. I fantasilandet. (Eller i Andorra, för övrigt. Som fick officiell fred med Tyskland som de legat i krig med sedan 1914... någon gång nu rätt nyligen väl.)