Stämningen krackelerar, faller söndertrasad till marken
och volymen på viskningarna höjs tills de känns som skrik
mina naglar borrar in sig i den iskalla huden
när mina näthinnor spelar in IRL-reprisen av arkiv-X

mina stämband spolas fram tills de tar slut
och jag gapar förfärat åt mötet av den kolsvarta minnesluckan
av det där som jag medvetet förträngde innan det hann etsa sig fast
men som skakar mina mardrömmar bittida varje morgon

jag stirrar ut i luften och kan varken röra mig eller stanna
och som om händer greppat varenda millimeter av mig
känner jag mig otäckt berörd av någonting konkretare
än vad som utspelar sig framför mig

det som kväver mina skrik kväver mina andetag
likt kamerablixtar blinkar verkligheten framför mig
innan färgerna bleknar som om de vore sedda genom dimma
och jag tappar greppet om allt jag aldrig nådde fram till

det finns ingen värme kvar för att smälta mig
så jag står orörligt kvar med skriken i min röstlösa hals
mina näthinnor spelar samma film på repeat
det är allt jag ser gång på gång även när jag blundar

och det första jag ser när jag vaknar är det sista jag ser innan jag somnar
de där mardrömmarna som aldrig fanns ord för
är bara en prägel av någonting värre som inte kan förstås
och det som håller mig vaken om dagen håller mig vaken om natten

jag känner mig som ett skyltfönster hos en intressant spökbutik
lika vansinnigt utstirrad men aldrig sedd eller noterad
och jag har spelat in allting som hände till ingen nytta
för den enda som tror mig är jag själv