Människan är ett sagolikt väsen. Än har hon
skäl för att vara besviken, arg och irriterad.
Sedan tas detta ifrån henne, för att någon
inser att felet bara kan åtgärdas på 'bortaplan'.

Det kom aldrig någon ursäkt om felet var deras,
trots en hade 'fått för sig' att felet nog väl låg
'någon annanstans' än på som 'hemmaplan'.
Så när ett fel rättas till dras en annan vid näsan

och går miste om en 'ord-entlig' ursäkt. Inte en
så mycket som en... signal av något slag. Medan
om felet var ens eget, det säkert känts väl en
smula... men bara för ett tag förstås. Det finns

'problem' som kan 'lösas'. Bara att de verkar som
futtiga i jämförelse med olyckan på två trappor,
som jämt och samt verkar ställa som till det,
om än i en sådan där väldigt igenkänd liten skala.



(Texten har legat i utkast, sedan slutet av juni 2018)