Glaset är fyllt av vatten. Tabletterna ligger i min hand. Som varje kväll. Utan dem ingen sömn. Utan dem ingen vila. Med hjälp av vattnet så går det lätt. Jag känner hur medicinen glider ner genom strupen. Ser på mig själv i spegeln, en blek bild tittar tillbaka. Mitt starkare jag, som fanns förut, ser inte längre tillbaka på mig. Det ansiktet hör till historien.

Efter en stund så kommer tröttheten. I sängen ligger HON redan där och sover. Som en ängel i ett mörkt rum. Lägger mig bredvid, tätt intill. Huvudet känns tungt nu och kudden är mjuk. I mörkret kommer skuggor innan sömnen slår till. Mörkret ger mig ångest, alltid. Då man sover har man inte kontroll, det är bara mörker. Mitt mörker är ångest och min sista tanke innan jag somnar är den samma som alltid; "Mörker är Ingenting".