Att överge ett plågsamt minne,
är som som att vässa en pinne.
Man karvar och karvar,
och hjärncellerna harvar ..

Pinnen förlorar olika lager,
minnena allt annat än ordet "fager".
Äckliga känsla av samvetskval,
men sluta vässa är inte mitt val.

Inte förrän jag karvat pinnen till mikrodel,
när jag upptäckt att minnet inte är mitt fel.
Då kanske jag kan tro på,
att någon annan fick minnet att gro så...

Då kanske jag kan finna styrka,
att på mitt uttryckssätt yrka.

Jag måste först hitta den rätta pinnen,
karva lager efter lager av minnen.

Byta ut minnen efter minnen,
omvärdera tidigare sinnen,
Vara ärlig mot mig själv,
låta mig växa till en stor älv,
för att må bra.