Jag mötte dina ögon, minnet gör att min kropp blir varm som den blev den första gången när jag såg in i dem.
Du lyfter Stolan över ditt huvud för att vika ihop den svarta sorgen, lade den prydligt över vänster arm.
Blå som vildsådda linblommor bland den mogna säden mötte jag dina ögon den gången.
Detta minne blev åter ett nytänt hopp.
Med trygga steg gick prästen mot kyrkan. Hen gick till tornets västerport där det medeltida handsmiddavredet roterade tidsaxeln, öppnade vägen till Livets och dödens rike där du utan fruktan steg in under klocktornets valv.
Denna minnenas väg var åter inbjudande och lockande. Klockan klämtade och bad mig öppna mig för sinnets förbjudna lycka.

© Bosse 03 oktober 2018.