POESIN ÄR ETT privilegierat medel för att erövra med bara ordens kraft, det som vi ofta vill glömma: människans inneboende smärta!

 Det gäller inte att göra någon "berörd" med en patetisk redogörelse av sitt liv, utan att använda medlet för att undersöka och belysa vår existens olika facetter.

Det är lätt att föras in i poetens värld, ty det är läsaren som ger poemet liv, för utan läsare är poesi bara en enkel ordsamling.

Niclas Petersson håller inte fast vid formella regler där skicklighet ger sig till känna och de synliga ansträngningarna upphäver dess poetiska räckvidd, där poeten upplever en känsla av "redan sagt" och förtvivlar över att inte kunna uttrycka vad han vill. Hans ord lyder inte under en bestämd poetik och stämmer inte heller överens med etablerade estetiska kriterier, vars utslitna ord deformerats och förlorat all betydelse.

Nej, Niclas Peterssons poesi är strålande! Den är på en och samma gång en bekännelse ett ifrågasättande och en reflektion, där orden är hälften av hans konst. Den andra hälften är en döv smärta, reell eller abstrakt, men alltid mångfacetterad och samtidigt odefinierad.

Det är så det fula kan bli vackert, såsom själviaktta- gelse kan bli lysande poesi, ty hans enda regel är det väsentliga: sinnesrörelsen! Ingenting är konstlat, ingenting är förskönat.

Ett oavbrutet, oupphörligt men stumt skrik som uppstår när han kommer till väsendets kärnpunkt och nästan utplånar sig själv, inte som en tillflykt men som ett sätt att nå vad Arhur Rimbaud kallade "sanningen i en kropp och en själ".

Detta är vad Niclas Peterssons poesi är. Han har hittat det adekvata språk där poesin är en flagga på halv stång över människans desillusion, men också fanbärare för hennes hopp.